|
I går fick jag besök av en reporter från Radio Jämtland.
’Hur är det egentligen att vara sångerska och universitetslärare och miljöpartist och… hur hinner du med?’ frågade han. ’Ja, det undrar jag med’ var mitt pragmatiska svar till honom. Jag jobbar på att uppfinna 40-timmarsdagen och jag har kommit ganska långt med det...
Så här kan det se ut – och det går i ett – därav ingen interpunktion för att få rätt känsla: Klockan sex ringer väckarklockan och fru vänder sig en gång till i sängen, halv sju kliver fru upp lätt skärrad över att så mycket tid har gått, frukosten görs i ordning, barnen väcks, hunden ut, tidning in, ahh det var sophämtning idag, en sista utskrift på föreläsningen, mannen på väg till Stockholm med flyg,
eller var det Sundsvall idag?, motorvärmarplatsletande på Campus, tunga väskor med böcker, snabb genomgång av mailen, telefonsamtal om handledningstider, iväg till föreläsningen, klar till lunch, lunchträff med musikerkollegor inför romanskonsertplaner till sommaren, några första tankar, idéer kring repertoar, fördelning av vem gör vad
och kontaktar vem, just det, kaffe skulle fru också ha, eller?, telefonsamtal med arrangör, nytt uppdrag till nästa vecka, därefter studiebesök med studenter på en social enhet, passa på att köpa nya lösögonfransar till kvällens föreställning, hämta sonen, dottern promenerar, hem
och sortera noter, göra kopior, fika, diska, repetera text, sjunga upp, packa ner noter och scenkläder, smink
och sångskor i väskan, in med sonen i bilen till folkets hus och trumlektion, vidare till replokalen, 2 timmars rep med trion inför kommande veckas turné, vidare till en annan konsertlokal, sista uppsjungning i bilen, alla divor på plats, rekvisita fram till scenen, repetition, fika, lösögonfransar på, universitetsdräkten av, strass, glitter, under tiden sista genomgång av vem som säger vad, ordning på låtarna, koncentration, skapa lugn, pusta ut, andas in, entré,
en timmes föreställning, skoj, lust, energi, små ej repeterade överraskningar, sen applåder, tack, extranummer, endorfiner sprutar, tusen kramar, skratta, pladdra, gå igenom allt en gång till i tankarna, komma på nya idéer, klä om, packa ner allt, göra upp om nästa möte, boka in nya konserter, packa bilen, smsa till familjen, har sonen kommit hem?, maken har lagat mat, underbar man!, vara vaken minst två timmar till, läsa miljöpartiets mail
och nämndhandlingar, tänka igenom morgondagen, ställa väckarklockan på sex eller kanske bättre halv sex?,
somna på en minut, men hinner tänka:
’vilken härlig dag jag har haft!’
Visst känner ni igen er, kollegor? Jag är ju sannerligen inte ensam om situationen. De flesta av oss jonglerar dagarna
in och dagarna ut med tider, platser, instrument
och rekvisita. Och vi älskar det! Det är väl det vi är världsmästare i – att jonglera och att älska det vi gör – annars hade vi lagt av för länge sedan. Och så är vi proffsiga, glittriga och sjunger eller spelar himmelskt som om det jordiska inte fanns – för visst vill vi alltid ge vårt bästa och för publiken ska det ju vara en högtid, ett break
i vardagen, när vi står på scen.
Jag har nu äntligen med en 40-årings vishet insett att det jag är bra på verkar vara att ha många bollar i luften och att fånga de alla i tur och ordning, även om det ibland behövs både händer och fötter för det, och kanske en tredje hand också… men det jobbar jag på, och jag har kommit ganska långt med det… =)
Angelika Lindahl, Sångerska |
Angelika Lindahl
|
